Identifierare är konstruerade på många sätt. Den enklaste varianten som klassiska processorer använder är en adress. Den har inte rätt egenskaper.
I ett omfattande system krävs ett antal egenskaper:
- identifieraren skall vara unik
- leva för alltid
- vara unik även när två system slås ihop
- inte behöva någon central administration
Dessa egenskaper kan göra identifierare komplicerade. För att lösa detta kan man tänka sig att använda flera identifierare parallellt. Förmodligen används dessa i olika rum.
Ett exempel är på sådana är lokala identifierare som kan skräpsamlas och återanvändas.
Det uppkommer ett alias-begrepp - flera identifierare kan stå för samma. Detta medför problem då jämförelser skall göra. Är identifierarna olika, så innebär det inte att vad de står för är olika.
Identifierarna används för att knyta egenskaper till sig, såsom
- vara ett atomärt?
- stå för ett värde , kanoniskt eller ej
- stå för ett beteende, dvs ett värde som varierar i tiden
Identifierarna skall normalt användas för att peka ut ett sådant attribut. Därför behöver identifierarna någon sorts mekanism som pekar ut var ett sådant attribut finns.
Semantiken för sådana identifierare studeras.